Jag har aldrig slutat sörja allt han gått misste om. Men när jag själv blev äldre än vad min pappa var då han dog, ändrades något i mig.
När jag var 17 år gammal dog min pappa Bo helt oväntat. På ett ögonblick var familjens klippa borta. Jag gick fortfarande på gymnasiet men en del av mig fick växa upp på en gång. Från den stunden förstod jag att livet var ömtåligt och kunde förändras utan förvarning. Under de första åren kunde jag knappt prata om min pappa och inte ens närma mig tanken på honom utan att vara rädd för att förlora fotfästet. Jag blev på samma gång ung och gammal.
Pappa växte upp i Gävle, gick på Tekniska Högskolan i Stockholm och som diplomat för FN tog han oss runt världen. Bo var fascinerad av kunskap och var snäll och karismatisk. Han lärde oss systrar historia och fysik, hur man byter däck och dansar vals. På bergstoppen delade han ut nötter och choklad från sin ryggsäck innan han tog oss nerför berget på små skogsstigar, och vi spelade squash tillsammans så jag blev bäst i hela gymnasiet. Alltid morgonpigg, väckte han mig med frukost på sängen så jag skulle hinna till skolan i tid. Jag kan fortfarande se honom framför mig på den smala bron på Nigerias landsbygd där han förhandlade med två motstående stamhövdingar som vägrade backa och därmed blockerade trafiken i flera mil. En timme av pappas vänliga men envisa tålamod lyckades övervinna generationers motsättningar och vi kunde alla fortsatte vår resa.
Helt oförutsägbart och okontrollerat har saker som påminner mig om min pappa fått mig till tårar eller arg på livet. En stressig morgon rusning tyckte jag mig se honom på tågstationen i Stockholm, eller som den gången då jag såg en leende pappa äta lunch med sin dotter på en restaurang i Chinatown eller den ekande tomma platsen på mitt oktoberbröllop i Florens. Jag har aldrig slutat sörja allt han gått misste om i mitt liv och allt jag upplevt utan honom.
När jag närmade mig 47, åldern då han gick bort, undrade jag om saknaden alltid skulle göra så ont. Skulle jag fortsätta att trycka undan alla minnen av honom? Men en dag då min son Max, då elva år, entusiastiskt berättade om Bermudatriangeln hörde jag plötsligt min pappas röst. Jag mindes boken han hade gett mig om världens mysterier, boken som uppmuntrade mig att lösa gåtor och lägga pussel och som till slut inspirerade mig att arbeta som detektiv. Jag betraktade min yngre son Leos breda axlar och det busiga glittret i hans ögon, och även där kände jag igen min pappa och jag mindes våra egna små skämt.
Jag insåg att Bo lever inom dem utan att de vet om det. Eller så kanske de gör det ändå, eftersom jag har pratat så mycket om honom? Och jag vill tro att han också lever vidare i mig och med mig. Kanske är det dags för mig att leva mitt liv till fullo såsom han levde sitt liv till fullo, trots att han inte kan vara här och dela det med oss.
Jag är nu äldre än vad min far var när han dog. Jag sörjer fortfarande att mina barn aldrig fick träffa sin morfar (kan man kalla honom morfar trots att han egentligen inte var det?) Men när vi nu är uppe i skidliften vet jag att han är med oss, i den lilla vildingen i mig och min lille Leo då vi kastar oss nerför berget med samma livslust som pappa en gång gjorde. Mitt behov av att lösa konflikter och uppnå frid inom familjen gör mig till min fars dotter, fredsmäklaren på bron i Nigeria. När mitt sinne blir mörkt och jag plötsligt känner tyngden av all världens bördor på mina axlar, även då känner jag honom i mig.
Jag skulle så gärna vilja ringa till honom och be om hans råd, men istället lyssnar jag på den lilla rösten inom mig själv, kvinnan som förlorade sin pappa alltför ung. Jag känner efter alla år tacksamhet för det oväntat vackra som föddes ur den ofattbara sorgen och det har gett mig ett nytt perspektiv. Jag har fått syn på vad som verkligen räknas i livet och kärleken som lever vidare genom tid och rum.
Tullan Holmqvist är författare, detektiv och skådespelare, författare till thriller roman och film The Woman in the Park, manus, berättelser och med i kommande filmer Before El Finā and Chiaroscuri. www.tullanh.com